Jag har tänkt på det länge nu, sedan dagen då du faktiskt "lämnade" mig, dagen då allt kändes bra när jag vaknade, från att jag slog upp ögonen och så ditt sms "Hej älskling, smsa mig när du har vaknat, jag har bestämt att vi ska hitta på något idag".. de va en sån bra dag ända till klockan visade på 12.47 och jag skulle precis skriva till honom att jag slutade nu! Men istället fick jag sms av honom, "FAN VAD FALSK DU ÄR" och jag brast i gråt direkt, hade inte en aning om vad allt handlade om.. Han va arg, sur, och helt idiotisk! Jag grät mig till sömns flera dagar i rad, Det är nu en månadsen, varje gång jag ser dig blir jag både arg och ledsen, får panik, vill krama dig, vill kyssa dig, vill slå dig, vill att du inte ska finnas i samma värld, men nu gör du det och de får jag leva med!
Jag vill bara börja om, börja om i en helt ny värld med dig!
Men jag får acceptera det som det är, säga till mig själv varje dag att inte längre finns här, at jag måste fortsätta, hitta en annan, en bättre! Men de är inte så lätt, jag har försökt i en månadstid, men de funkar inte!
Min prins, jag vill ha dig nära, ha dig vid min sida, titta dig i ögonen och faktiskt säga, "Jag älskar dig, du är de absolut bästa jag har, finns ingen annan som du"
Jag ryser faktiskt när jag hör ditt namn, jag blir varm när någon säger, "jossan, hur är det mellan dig och ......" Men de ända jag kan säga är "han finns inte längre där, han är i någon annans armar, inte längre min" Känner tårarna, vill skrika och springa bort från allt och alla! Men nej, de kommer jag inte kunna.
Folk kallar oss gifta pga bråk! Men de kommer aldrig bli sant, never never never never!
Jag vill ha dig, vill kalla dig för min, vill säga dig sanningen men du vägrar att lyssna, vill höra din röst, trots att jag lyssnar på den i smyg då du gått förbipå stan, i bussen eller något liknande! Jag får fortsätta med det, för du är bäst glöm aldrig det!
Att känna saknad är inget man vill, men de får alla göra någon gång! </3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar